För snart två veckor sedan (2010-05-12) var jag och mamma på skvallerclinic med Eva Bodfäldt, och det var riktigt bra att få lite upprepning på skvallerträningen. Det mesta Eva gick igenom under clinicen var sådant "man redan visste" men som vi vet är repetition all kunskaps moder och därför är det aldrig fel att höra det en gång till, kanske väcks någon ny tanke till liv.

Det gjorde det garanterat den här gången. Jag antecknade som vanligt flitigt och ska försöka sammanfatta lite här på bloggen av det jag fastnade för. På slutet pratade Eva om korrigeringar och där håller jag helt enkelt inte med, så från den biten blev det inget nedtecknat :) På clinicen träffade vi också Gudrun som har Alfons.

Kontakt

Eva och hennes medhjälpare belönade sina hundar för två motsatta beteenden. Zak fick belöning när han vände sig bort från Eva, och Adder fick belöning när han tog ögonkontakt. Gissa vilken hund som höll sig nära och med uppmärksamheten riktad mot föraren!

Lärdomen är förstås att belöna hunden när den tar kontakt med dig! Gör det till en god vana att belöna någonstans kring 90% av alla kontakttillfällen som hunden bjuder på. 

Eva berättade också om Pingpongleken, ett enkelt sätt att skapa hög förväntan på namnet och på att det bjuds på roliga belöningar om man är nära. 

Skvaller 

Målet är att hunden själv ska berätta när det kommer något oväntat, och komma tillbaka till föraren istället för att själv springa dit och undersöka. Belöna att hunden stannar upp, saktar tempot eller liknande, men belöna INTE om hunden först springer iväg och sedan kommer tillbaka. Då belönar man istället en oönskad kedja: "hunden ser något - hunden springer dit - hunden kommer tillbaka - hunden får belöning". Det svåraste med skvallerträning är att själv bli uppmärksam på när hunden gör rätt för att kunna belöna det.

Man får det man belönar

Eva återkom mycket till temat att man får det man belönar. Om man inte är uppmärksam är det lätt att man oavsiktligt belönar hunden för att göra sådant man egentligen inte vill ha, typexemplet är ju den oönskade skvallerkedjan ovan.

Oförutsedd lek

Med Nike har det varit så att den bästa belöningen är när hon får springa lös och springa fort. Att komma på inkallning är kul eftersom man får springa, men den där godisbiten kan hon gärna vara utan. Alltså kommer hon inte så gärna in alla gånger utan rundar en och springer iväg. Eva föreslog att man kan bjuda henne på en oförutsedd lek, att det plötsligt blir lite svårt att få tag på en och även godisbiten. Det ska prövas!

I tisdags var vi iväg och röntgade Nikes höfter. Hon var superduktig på kliniken som låg jättefint ute på landet i Upplands Väsby. Solen sken och vi satt ute och väntade på vår tur. Nike var uppe i varv och ville inte sitta still när det fanns andra hundar i närheten. Hur ska det gå på kursen? :o

Sedan fick hon lugnande och tillslut vinglade hon in till veterinären, helt groggy. Hon vägdes på en stor våg och det visade sig att hon vägde 16,1 kg. En sådan liten storpudel hon är! Sedan lyftes hon upp på bordet och lades på rygg i en trävagga. Mamma fick hålla i hennes framben och så tog veterinären en röntgenbild. Han sa att det såg bra ut och att hon inte skulle få några problem av sina höfter i vardagen, men att de inte var tiptop. Tur att vi inte har några planer på att ta valpar efter henne, då skulle man ju ha blivit ledsen...

Nikepike, vår lilla vän med krullig svans och kanske c-höfter. Ja, hon är ett litet måndagsexemplar, men världens gulligaste sådana. Skulle aldrig drömma om att byta ut henne!

Det blir inte alltid som man tänkt sig och hunden blev inte klippt i helgen. Hon får vara lite långhårig på utställningen istället. Nybadad och med nyrakad nos blir det iallafall. Hon är ju ändå inte fullpälsad på något sätt och det är ju en inofficiell utställning mest på kul.

Jag läste på Hundtränarens sida att den populära fleeceflätan redan blivit slutsåld. Jag blev alldeles inspirerad och tillverkade en egen av en svart fleecefilt som jag hade liggande hemma. Lilla vovven var tyvärr inte överförtjust i sin nya leksak som matte pysslat ihop. Attans! Får se om det går att göra den roligare.

Hemmapysslad impopulär leksak

På promenaderna har vi fått till riktigt fina inkallningar men inte när det är för mycket störningar, som jätteroliga cocker spaniels till exempel. Då är varken det godaste godiset, roliga matte eller skojiga leksaker så särskilt intressant. Idag fick mamma emotta en utskällning i skogen också efter att Nike hade valt att inte göra en riktigt fin inkallning. 

Inne har det blivit lite träning också. Den uppochnedvända plastlådan som jag använde som kloss visade sig vara lite svajig så den är utbytt mot en träbit, och vi är tillbaka på ruta noll. Idag balanserade hon också på tre ben, bakbenen i golvet och ett framben på klossen och ett framben i luften. Gullungen!

Vi har också tränat ligg. Hennes absoluta favoritbeteende inne (läs: det som alltid har belönats av oss, medvetet och omedvetet) är sitt. Mitt mål nu är att träna in ligg lika bra. Hon blir lätt uttråkad så jag får lägga band på mig själv så att jag inte lockas att träna för länge. Jag vet inte om det beror på att hon är pudel men många verkar tycka att det är ett pudeldrag. Idag blev det ett max på fyra repetioner. Belönade med ostbollar som jag kastade iväg så att hon var tvungen att resa på sig. Tränade i matsalen istället för hallen för att byta miljö lite. Hon var jätteduktig och jag kände mig nöjd att jag följde min (icke nedskrivna) plan. I pauserna fick hon tugga på ett ben instängd i sin bur. Helt oproblematiskt även när hon blev lämnad ensam.

Inte så nyttigt hundgodis - men uppskattat. Cheez ballz går hem!

Lillhusse har tränat men inte särskilt klickerskt. Han tycker sig ha lärt in att "Fegis" betyder att hon ska lämna in leksaken. Det blir flera dubbelkommandon men fungerar halvbra. Nåja, hon ser det kanske mest som en lek. På onsdag bär det av till clinic med Eva Bodfäldt om skvaller och inkallning. Det ska bli spännande!

Lite trist med lina!

Det har hänt en del sedan sist. Nike har varit med pappa på jobbet. Det är ute på landet så där blir det lite promenader med de andra hundarna, bland annat en omplacerad border collie som kämpar för att få tillbaka självförtroendet. Nike vill förstås leka med den hela tiden men får ibland ta det lite försiktigt. Inte helt lätt att förstå för lekgalen pudelfröken alla gånger.

Jag har tagit bort stygnen efter min operation och får nu äntligen börja gå igen. Det går lite knackigt för kroppen är ovan vid att använda vänsterfoten "som vanligt". Vi tog en liten, liten promenad i skogen; pappa, Nike och jag. Hon passade på att "stämpla" min onda fot, men jag kunde inte annat än le åt hennes glädjehopp. Hon hittade en jätterolig handske (det är något visst med handskar!) som hon busade med. Sötast i världen var hon när hon hoppade upp på en sten och till hälften lade sig för att bita på vanten. Jag gjorde tappra försök att fånga det med kameran.

Hemma igen tränade vi på att borsta hennes tänder. Det är tänderna längst in som behöver mest borstning. Hon har en speciell hundtandborste, men såhär i inlärningsstadiet använder jag en vanlig tandborste som kostar ungefär en tiondel i inköp. Vi sitter på hallgolvet och jag håller fram tandborsten och berömmer när hon nosar på den eller tar in tandborsten i munnen. Hon gillar att tugga på den, så det låter jag henne göra om tandborsten kommer åt tänderna längst in. Samtidigt berömmer jag massor. Efter en kort stund tar jag ut tandborsten och hon får en liten godbit. Vi gör om igen och sedan godis på nytt.

Jag håller nu på att vänja henne vid att jag med den andra handen kan hålla i hennes nos eller om nacken på henne, utan att hon ska känna sig fångad. Hon får tugga och jag håller handen på nosen och hon får beröm och en liten godisbit. Så håller vi på. Jag har också börjat så smått att göra borströrelser med tandborsten samtidigt som hon tuggar, och det går bättre och bättre. Hela tiden tar vi det i små steg så att det aldrig blir obehagligt. 

Slutmålet är att hon ska sitta lugnt och fint medan man borstar tänderna på henne, utan att tugga på tandborsten. Vi får se när vi är där :)

Jag och mamma har också haft lite peptalk inför grundkursen som vi ska gå om två veckor hos Fanny och Thomas på Klickerklok. Man får lätt lite prestationsångest när man läser andras träningsbloggar på nätet. Vi är ju inte alls så där duktiga! Och trots att Nike är över ett år gammal så har hon inte tillnärmelsevis lika mycket på plats i träningen som "alla andra" man läser om. Målet med kursen för oss är att få råd och inspiration att fortsätta träningen med Nike, och förstås att ha roligt tillsammans med vår hund. Hoppas att det räcker.

Det är iallafall bestämt att det blir utställning den 15 maj. Inplanerat finns också bad, fön och klippning nu till helgen, och förstås det obligatoriska badet innan utställningen. Uppfödaren har lovat att visa henne i ringen. Det blir bra miljöträning för Nike och dessutom kan vi köpa ett nytt koppel till henne eftersom hon tuggade av kopplet idag i ett obevakat ögonblick! Den lilla marodören! Man trodde väl aldrig att koppel skulle bli en förbrukningsvara. Å andra sidan var det mycket vi inte trodde om oss själva innan vi fick hem trollet. Mer om det någon annan gång.

Avslutningsvis några fler bilder från dagens korta men uppskattade promenad.  

Mums vilken rolig handske!

Titta matte, jag gör flera trick samtidigt!  

Här ligger en liten fröken och vilar. Bilden är från september förra året.

Jaha, nu har Nike fått en egen plats på det världsomspännande datanätet internet. Välkommen, du som har hittat hit! 

Nike är den vackraste och kanske minsta storpudeln som finns. Tyvärr är hon inte min utan mammas hund, men planer finns på att skaffa egen pudel nästa sommar. Tills dess engagerar jag mig helt och fullt i Nike! Det hon älskar allra mest är att springa det fortaste hon kan, och inte sällan får hon ett litet pudelfnatt och rejsar sönder rabatterna i trädgården. Nike är klickertränad från start, och lever ett liv utan tillsägelser och hårda ord. I bloggen blir det rapporter om klickerträning och annat som händer i en liten pudels liv.

Igår var vi på hundcaféet Himmelska Hundar och fikade. Nike lekte med en gullig tik av okänd ras, en chinese crested-fröken som var lite blyg och en storpudelhane som var minst sagt påstridig. Innan dess var mamma ute med henne i skogen. Jag fick inte följa med för jag kan inte gå med min nyopererade fot. Suck! Mamma fick i uppgift att träna Nike på att leka med störningar i närheten och det hade gått bra enligt rapport.

Igår tränade vi också på att stå på en kloss (eller tja, uppochnedvänd plastlåda) och baktasstarget. Framtasstarget är hon superduktig på och jag har börjat lägga på kommandot "fram". Däremot har hon väldigt dålig koll på vad bakbenen gör, det känns som att hon kanske är lite rädd om baktassarna också. Vi får se om baktasstarget är en bra lösning för att få till att stå i en låda. Där har vi fastnat, hon sätter frambenen fint i lådan, men baktassarna vill inte komma med. Om jag inte belönar bara framtassarna blir det mest promenad genom lådan, och jag lyckas inte få henne att stanna i den. Hmm...

Fick mail från uppfödaren också som tyckte att vi skulle ställa ut henne på Pudelns Dag i Uppsala. Vi får se hur det blir med den saken, jag kan ju knappast visa henne själv med tanke på min fot och mamma är inte så intresserad.